Tack för att du läser
Den senaste veckan har jag varit fullt upptagen med att plugga inför prov och förhör på sommarskolan och har därför varit otroligt stressad. Dock har jag ändå funderat lite på vad jag skulle vilja blogga om när jag får lite mer tid över, och då kom jag plötsligt att tänka på hur lycklig jag är över att alla som vill kan starta en blogg. Många som jag känner har sedan lång tid tillbaka skrivit dagbok och tycker att det är ett bra sätt att uttrycka sina känslor och funderingar. Jag tänkte att jag skulle ge dagboken ett försök och började skriva några rader om hur min dag hade varit i en vanlig anteckningsbok, men jag tyckte inte att det var särskilt kul och dessutom hjälpte det mig inte att bli på bättre humör om jag var nedstämd eller irriterad. Det kändes så värdelöst att skriva dagbok - det var ju ändå ingen som läste vad jag skrev, så för mig kändes det som att jag pratade med mig själv.
När jag kom på att jag kunde starta en blogg kändes det nästan som att en skruv som suttit lös plötsligt hade skruvats fast igen. Jag kunde liksom inte förstå varför jag inte hade kommit på den tanken tidigare. Genom att blogga kan jag ju förmedla mina tankar utan att det känns värdelöst, för att nu kanske det faktiskt är någon som läser vad jag skriver, eller åtminstone läser rubriken innan de fortsätter bläddra vidare bland andra blogginlägg.
Jag har alltid varit rädd för att folk ska tycka att jag är en töntig person på grund av att jag använder "vuxenspråk" när jag skriver, pluggar mycket och dessutom tycker bättre om att vara själv än att festa och supa med kompisar. Jag tycker inte om att göra de saker som en "populär" tonåring ska göra, och jag har inte den humorn som en "skön" person ska ha. Därför är det en otrolig lättnad att kunna skriva om mina tankar och känslor här på bloggen utan att någon vet vem jag är. Då slipper jag oroa mig för vad mina kompisar eller bekanta skulle tycka om mig om de upptäckte att jag hade en blogg och läste mina inlägg.
Egentligen ville jag bara berätta för er att jag är galet tacksam för att bloggar existerar, och för att jag har fått möjlighet att ventilera mina tankar utan att tycka att det är poänglöst och töntigt. Och framförallt är jag otroligt tacksam över ni tar er tid att läsa mina inlägg. Det betyder så enormt mycket för mig att äntligen kunna skriva vad jag tänker på utan att det känns som att jag "pratar med mig själv". <3