Jag och min ätstörning

Som jag nämnt tidigare har jag varit sjukskriven från skolan under den här vårterminen på grund av ätstörningar. Jag går fortfarande i behandling, och egentligen vet jag inte om jag är redo att skriva om mina tankar och bekymmer här på bloggen än. Jag är rädd att någon annan ska känna sig "hetsad" av vad jag skriver, eller kanske få idéer om att bli sjuk eller något liknande. Dessutom är den här sjukdomen så förjävligt konstig och nästinitll oförståelig, att det är svårt att prata om den överhuvudtaget. Ena stunden säger jag en sak, och senare kan jag motsäga mig själv. Mina samtal med mig själv och med andra blir inte alltid särskilt logiska, varken för mig eller för dem. Hela resonemanget blir alltid invecklat, och varje sak som bekymrar mig har liksom tusen olika förgreningar, som i sin tur består av ännu fler problem.
För att känna mig trygg med vad jag publicerar här på bloggen har jag därför valt att inte skriva särskilt mycket om mina "negativa" tankar som kommer från den sjuka delen av mig. Istället tänker jag försöka skriva om positivare tankar och samtal som har varit hjälpsamma och lärorika, både för att hjälpa mig själv, men också för att kanske hjälpa andra med liknande problematik eller personer som bantar för att leva upp till samhällets sjuka kroppsideal.
 
------------------------------------------------------------
 
 
Något jag har lärt mig under min behadlingstid är att tillvaron inte kommer vara likadan varje dag. Ibland mår man bättre, ibland mår man sämre, ibland känns sjukdomen som nonsens, och ibland känns det som en självklarhet att banta. Under hela min sjukdomstid har jag varit rädd för att få kommentarer om att jag "verkar må bättre" eller att jag "ser ut att ha blivit friskare" eller något annat liknande som indikerar att jag inte verkar lika sjuk eller lika nedstämd som jag var när jag var som sjukast. Jag ville inte att någon skulle tro att jag hade förändrats och blivit friskare. Jag ville inte att det skulle synas att jag blev gladare. Jag ville inte att någon förändring skulle synas överhuvudtaget, för att det värsta jag kunde tänka mig var att få kommentarer om att det "såg ut att gå bättre". Jag är fortfarande rädd för sådana kommentarer, och jag vet fortfarande inte vad jag skulle ta mig till om jag fick höra något sådant idag. Men efter att ha kommit fram till insikten att måendet aldrig kommer vara likadant varje dag, så har det sakta men säkert blivit lite enklare att tillåta mig själv att må bra, och inte få outhärdlig ångest för att en person som har en ätstörning och en depresson inte "borde" vara glad. Man "borde" inte ha stunder då man skulle kunna tänka sig att äta någon maträtt som egentligen är super-förbjuden enligt sjukdomen. Alla dehär kraven på hur en "äkta anorektiker" ska tänka och bete sig har gett mig så otroligt mycket ångest och fått livsgnistan att rinna ur mig flera gånger. 
 
Men nu när jag ändå har kommit fram till den här slutsatsen, så kanske det kommer bli enklare att förmå mig att vara glad utan ångest och att låta mig njuta av de stunder då jag inte känner mig tvingad att lyda sjukdomens krav.
Det är okej att må bättre, och det är okej att njuta av livet.